???Att ha tråkigt är verkligen en gåva som inte tas tillvara idag. Många föräldrar gör allt för att hela tiden underhålla och hålla våra barn upptagna med något. Vi ger dem mobiler, iPads och spel, många är aldrig hemma utan ska hitta på saker med barnen hela tiden . Men vad skulle hända om vi tillät och uppmuntrade våra barn att inte göra något, låta dem få ha tråkigt?

Ibland behöver vi få vara tillsammans med våra negativa känslor, få tid att reflektera kring vilka vi är och vad vi vill.

Den kunskapen skulle vi faktiskt alla kunna applicera i våra liv. Konsten att stänga av, inte göra någonting och låta tankarna vandra fritt. Hur ska man kunna upptäcka allt roligt om man bara har roligt hela tiden ? ???

Att vara förälder till ett barn med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, (NPF) kan vara ett helt annat föräldraskap jämfört med ett ?vanligt? föräldrasskap.

Detta samhälle är inte uppbyggt för dessa fantastiska ungar med speciella behov.
Mitt i allt står föräldrarna ? förmedlar & krigar. Man får kämpa extra när man har barn med NPF.

Idag står vi vuxna lite blåslagna på benen, men vid liv och blickar framåt.
Det är inte allt för länge sedan när kartan var en annan och vi famlade efter våra borttappade kompasser, för att hitta rätt hjälpmedel som passar till just våra barn.

Vi har turen att bo i Karlskrona, där hjälpen från habiliteringen är kanon. Vi har hittat rätt väg för just våra barn och för deras utveckling. Vi kommer alltid fortsätta kämpa för dem, alltid alltid.

September 2000, Karlskrona

En bil kör in på uppfarten till barnhemmet som ligger i Södertälje. Det kom in ett par som skulle hämta mig samt 2 syskon.

Vi åkte och jag hade en klump i magen av rädsla. Föreställ er att åka hem med 2 vilt främmande människor, för att sedan bo med dem. De hade sedan tidigare 2 andra fosterbarn.

Min första födelsedag var redan 1 månad efter vi hade flyttat dit, jag fick frukost på sängen och paket. Jag fyllde 10 år och jag minns att jag fick en docka. Detta blev den första födelsedagen jag kom ihåg från min barndom. Åren gick och de första 5 åren var bra, sen började mitt helvete.

Jag hade nyligen börjat i 8:an på Rödebyskolan, mitt busskort hade blivit stulet. Jag fick 2 bussbiljetter av rektorn. När jag kom hem berättade jag och de blev arga och sa " Vi tänker inte köpa ett nyss till dig." Vid detta tillfället bodde vi i Nättraby, jag blev alltså tvungen att cykla från Nättraby till Rödeby för att komma till skolan varje dag.

Vid den här tidpunkten hade vi flyttat till sommarstugan i Nättraby. Jag hade vart iväg hos en vän när de hade valt rum, därmed fick jag ett sovloft med en halvmeter till tak. Precis så litet så att min säng fick plats. Jag fick klättra upp på en stege varje gång jag skulle komma upp till mitt sovrum. De andra hade större rum.

En dag blev jag anklagad för att att ha tagit pengar från ett av barnen som bodde där. (Personen har i efterhand berättat att hen bara sa så för personen inte ville berätta att hen själv använt upp dem. ) "Nu sitter du där tills du har erkänt Emma" Där satt jag i flera timmar, tårarna rann längs mina kinder. De andra barnen hade sagt att det var jag, då var det så. De sa att om jag inte erkänner skulle jag inte få någon middag den kvällen, jag somnade utan mat.

Någon kväll senare när bara fostermamman var hemma hittade hon inte ett kuvert med pengar. Hon fick till mitt rum och sa " jag vet att du har tagit dem, var är dem? " Jag svarade "vad pratar du om" Hon knuffade undan mig och började leta genom mina kläder i garderoben, som stod nedanför mitt rum , sen bland alla mina saker. I samma veva kom fosterpappan hem och frågade vad som hänt, fostermamman berättade. Då sa han " dem gömde jag så inte Emma skulle hitta dem" de lämnade mitt rum, innan de gick sa dem "du har lite att städa här nu, sätt igång."

En kall höstdag skulle fosterföräldrarna iväg, så de skickade ut mig på tomten medan de andra barnen var inne. "Nu stannar du ute tills vi kommer hem, du får inte vara inne när vi inte är hemma." I flera timmar satt jag där ute vilket hände ofta, för jag fick aldrig vara inne om de inte var hemma oavsett väder ute. I deras ögon var jag en tjuv, men jag har egentligen aldrig tagit något i hela mitt liv. De behövde en hackkyckling, det blev jag.

Jag började gymnasiet och allt hemma blev bara värre och värre. En natt vaknade jag med kraftiga magsmärtor i mellangärdet. Jag kunde verken ligga eller sitta ner. Jag knackade på hos fosterföräldrarna in till deras sovrum för att berätta hur ont jag hade. " Gå och lägg dig igen, var inte så mesig."

Jag gick till skolan med mina magsmärtor, väl framme i skolan berättade jag för en vän om mina smärtor, hon gav mig en Omeprazol, en tablett mot magkatarr. Ja för det var första gången min magkatarr bröt ut.

En dag blev jag så trött på allt så jag rymde, jag blev kvar där ett tag hos en vän och hennes familj. Sen blev jag tillbakaflyttad.

" Jag måste härifrån" Det var mitt rop på hjälp till socialen men ingen tog mitt rop på hjälp på allvar. Efter 16 byten av socialsekreterare vågade jag inte längre tro på att få någon hjälp från dem. Jag började istället invänta min 18årsdag. Jag kämpade i skolan, trots att jag mådde psykiskt dåligt och gick ut med 9 VG och resten G. Det var mitt mål, att klara gymnasiet oavsett hur jag mådde för jag visste att det var en viktig del att ha med sig i livet.

18årsdagen kom och jag lämnade familjehemmet bakom mig. Jag gick från barn till vuxen över 1 dag, jag hade inga bra flrut att stå på egna ben. Men det var inget jag tänkte på just då, jag var fri från dem äntligen. Vad jag inte visste var att, nu började livet med ett nytt helvete.

Inledning
Jag var på väg ut från duschen i samma veva som han kom hem. "Är du inte riktigt klok, du kan ju inte duscha när inte jag är hemma tänk om någon skulle se dig genom fönstret.

"Vem har du pratat med när inte jag var hemma? " " Vem har du träffat?" Vanliga frågor med samma gamla svar, ingen. Hela 6 år i mörker isolerad från omgivningen. Skulle jag någon gång komma ur detta eller skulle jag ge upp?

Februari 2008. Det var ganska kallt ute denna dagen, jag gick in på skolgården in mot skolan. Där såg jag en kille som jag aldrig hade sett tidigare, han var så snygg. Jag frågade en vän till mig om han visste vem det var, det visste han för det visade sig vara mitt exs bror. Jag skulle alltså kunna fixa hans nummer utan problem vilket jag gjorde, det ledde till att vi så småningom blev tillsammans och jag var så glad.

Jag började umgås med honom och några av hans vänner mycket. En dag i matsalen såg jag en annan kille (som idag är min man ) När jag såg honom var det som att hela matsalen lös upp och jag såg bara honom, han var så otroligt vacker. Det visade sig att det var en av min killes vänner som redan är upptagen med en tjej. Aldrig släppte jag mina tankar på honom, vi blev bästa vänner och jag började alltid dagen med att de honom en stor varm kram.

Vi umgicks i skolan varje dag tills jag slutade gymnasiet, då tappade vi all kontakt för det var då jag flyttade ihop med min kille och ett rent helvete skulle börja.

" Vakna jag är hungrig " hördes det från vardagsrummet klockan var 2 mitt i natten själv befann jag mig i sovrummet. Jag gick ut i köket och började laga mat, jag hade två val antingen det eller att han skulle slå eller hota mig.

Det blev morgon och jag skulle på en jobbkurs. Innan jag gick sa han " kolla så ingen tittar på dig" "prata inte med någon" under tiden jag var där hade han försökt ringa till mig så när jag kom hem fick jag utskällning för att jag inte hade svarat. "Erkänn att du har varit otrogen din lilla hora" skrek han. Jag gick in på toaletten och läste dörren, jag grät. När jag kom ut igen var allt som "vanligt"

Dagen därpå blev jag kallad till en jobbintervju som han inte ville att jag skulle gå på. "Så fan heller att du ska sa han och knuffade mig hårt in i väggen. Jag stukade handen och därmed stannade jag hemma.

Samma dag hade jag tvättid, han gick med ner men inte för att hjälpa till utan för att kolla så att jag inte mötte någon. På väg ner mötte vi en granne som sa hej, jag hälsade tillbaka. På grund av det gav han mig en örfil när vi var inne i tvättstugan.

Det blev helg och han hade fått för sig att jag hade varit otrogen. "Jag såg dig ditt svin" samtidigt som han slängde ner mig mot golvet. Handlöst föll jag och träffade huvudet i bordskanten blodet rann, jag grät. "Fan vad mesig du är" sa han sen gick han och packade. För denna helgen skulle han till sin pappa och jag skulle få några dagar hemma själv, skönt. Bortsett från att jag visste att han någon timme efter han åkt skulle ringa och kontrollera mig om jag var hemma eller om jag hade någon på besök.

Mycket riktigt, telefonen ringde och det var Han. " Du låter konstig, vem är du med " sa han. Jag svarade att jag var själv hemma. Frågorna fortsatte rulla på och samtalet varade i hela 45 minuter.

Efter samtalet tog jag en dusch, jag minns inte när jag duschade själv senast. Jag stod kvar i ca 30 minuter och njöt av tystnaden. Under tiden hade han ringt 3 gånger och skickat 5 sms. Jag ringde upp och berättade att jag bara hade duschat. Han svarade " vad fan har jag sagt om att duscha själv? " Samtalet skulle avslutas och jag pressade fram orden jag älskar dig. Hur skulle jag på riktigt kunna älska en människa som isolerade mig från precis allting?

En relation är inte mer värd för att den gör ont och när man får lida för kärleken. Jag trodde det då, för ju mer vi bråkade och tog oss igenom ju starkare trodde jag kärleken blev. Men det var ingen kärlek överhuvudtaget, kärlek ska inte göra ont, inte på det sättet.

Denna helg passade jag även på att träffa en av de få vänner jag faktiskt hade kvar.

Det blev söndag och han kom hem från sin pappa och i vanlig ordning frågade han ut mig. "Har du varit själv hela tiden ? " "Har du pratat med någon?" Frågorna bara fortsatte.

Senare på kvällen hade Han bråkat med sin mamma i telefon, nån timme senare hade jag missat samtal från hans mamma med ett röstmeddelande. "Du är verkligen ute efter att förstöra vår familj, innan du kom var allt så bra och vi var en familj som alltid höll ihop. Men du har förstört alltihop."

Jag blev väldigt upprörd eftersom inte ett ord av det var sant, jag började tappa tålamodet.

Det blev måndag och Han skulle gå till jobbet. Innan han gick sa han " fan va ful du är jag förstår inte ens att jag är tillsammans med dig" precis innan han gick sa han " tänk på att ha kläder på dig som täcker hela brösten, det linnet du har på dig nu kan du inte ha på dig."

Under dagen fick jag massa sms om vad jag gjorde och om jag var själv osv. När han kom hem stod middagen klar, han åt men jag var inte hungrig.

Den kvällen hade jag tur, det va hockey på TVn, jag tänkte att det betydde att jag slapp ha sex med honom eller ännu värre, suga av honom.

Min tur försvann, för mitt i natten vaknade jag av att han våldtog mig. Jag knuffade bort honom och sa " vad fan håller du på med" Han sparkade då till mig i svanskotan. Tillslut somnade jag rädd och med tårar som rann längs mins kinder.

Dagarna fortsatte på samma sätt under flera år, slag, våldtäkt med mera. En gång sparkade han mig på benen i Hoglands park, folk såg på men sa inget och gick förbi.

Jag orkade inte kämpa mer, jag orkade verkligen inte, jag skrev ett självmordsbrev, kvällen därpå skulle de brevet bli verklighet. Men på kvällen fick jag en vänförfrågan på Facebook, det var från en kille jag saknat under alla år, killen jag hade sett i matsalen tidigare i denna historian.

Det tändes ett ljus i mig, jag kände ett hopp jag aldrig tidigare känt. Skulle han kunna hjälpa mig? Jag gömde brevet och lät bli att utföra det. Vi började träffas tillsammans med min dåvarande kille. Våra blickar möttes och hela världen stannade, vi kunde knappt kolla på varann för det blev bara så genant. Vi började träffas i smyg, vår starka vönskap ledde till att vi blev förälskade.

Jag berättade om min situation och att han skulle få välja att vara vän med Han eller vara tillsammans med mig, han tvekade inte en sekund. Nu skulle vi bara komma på en plan.

Jag gjorde slut med honom, jag tog steget för nu hade jag någon vid min sida som sen skulle backa upp mig. Han blev ledsen och hotade med att ta livet av sig. Jag bad en kompis ringa till hans föräldrar som kom. Jag drog en lögn och sa att jag ringer imorgon för att se om vi kan lösa det. Han trodde mig och åkte med sina föräldrar. En kompis körde mig till min syster i Torsås. Där hämtade han mig mitt i natten, mitt livs kärlek. 6 år har gått och vi har 2 pojkar på 5 och 3 år och väntar tvillingar i oktober, två flickor. Tänk att livet vände, att det blev helt underbart. Nu kan jag slappna av, jag är fri och jag kan äntligen andas ut och leva livet.

Denna kvällen har jag legat och funderat på hur jag klarade skolan. Jag mådde så psykiskt dåligt som man kan må, jag låg långt under vattenytan nere på botten. På mig hade jag massa tunga stenar som gjorde så att jag inte kunde ta mig upp till ytan. Jag kände mig kvävd.

Men är det något som finns i min personlighet (ursäkta ordvalet) så är det en jävla envishet och kämpaglöd. Envis är nog ordet flest använder som beskriver mig. Det är många som tittar på mig o säger " hur fan bar du dig åt?" Jag har inget svar på det. Men en sak vet jag, det gick! Jag kommer aldrig sluta kämpa med någonting någon gång i livet. JUST DO IT, det är mitt motto.

Då var denna långhelgen snart slut, ibland går det allt för snabbt.

Denna graviditeten är så otroligt lugn än så länge. Jag är i v 24 och har knappt några besvär mer än att det börjar bli lite tungt ?

På onsdag ska jag till MVC, inte varit där sen v 10 så det ska bli väldigt spännande. Och för första gången höra tvillingarnas hjärtljud. ?

Detta är min 3e och sista graviditet, det känns lite sorgligt, men samtidigt så vill man såklart inte skaffa fler barn än man har ork till. 4 räcker. ?? Vi hade från början tänk ha 3 barn men det blev en bonus ?

Hoppas alla får en fin söndag puss & kram.??????

Vecka 24 ???

God morgon, idag är det midsommar fast det känns inte riktigt så. Är väl mest för Coronan som härjar nu, det blir inte att man firar på samma sätt.

Vi njuter av det fina vädret, magen växer och vi väntar barnens syskon som är tvillingar. De är beräknade i oktober, men de kommer med all säkerhet i september.

Hoppas alla får en riktigt mysig dag, denna bloggen kommer gå i lite riktning mot autism, häng med! :)